57 § Skadestånd

Säljarens rätt till skadestånd vid köparens dröjsmål

57 § Säljaren har rätt till ersättning för den skada han lider genom köparens dröjsmål med betalningen, om inte köparen visar att dröjsmålet beror på lag, avbrott i den allmänna samfärdseln eller betalningsförmedlingen eller annat liknande hinder som köparen inte skäligen kunde förväntas ha räknat med vid köpet och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.

Säljaren har också rätt till ersättning för den skada han lider genom att köparen inte medverkar till köpet enligt 50 § 1 eller genom att köparen inte i rätt tid hämtar eller tar emot varan i fall då det framgår av avtalet eller omständigheterna att säljaren har ett särskilt intresse av att bli av med det som han har sålt. Rätt till ersättning i dessa fall föreligger dock inte, om köparen visar att det har funnits ett hinder av det slag som anges i 27 § första eller andra stycket för att medverka till köpet eller för att hämta eller ta emot varan.

Enligt andra stycket ersätts inte sådan indirekt förlust som avses i 67 § andra stycket.

Säljaren har alltid rätt till ersättning, om avtalsbrottet eller förlusten beror på försummelse på köparens sida.

 

Kommentar

Förevarande paragraf reglerar säljarens rätt till skadestånd i form av ersättning för den skada han lidit till följd av köparens dröjsmål. Paragrafen har en kanske onödigt komplicerad uppbyggnad med huvudregler och undantagsregler i flera nivåer.

första stycket anges den huvudregel som bildar utgångspunkt för regleringen, även om den i praktiken inte torde tillämpas lika ofta som undantagsregeln, vilken finns i tredje stycket. Här stadgas i den första delen av den mening som utgör första stycket, att säljaren har rätt till ersättning för den skada han lider genom köparens dröjsmål med betalningen. Detta ger dock, som vi strax skall se, inte någon helt rättvisande bild av rättsläget.

I den senare delen av första stycket har intagits en befrielsegrund. Här stadgas att säljaren inte har rätt till ersättning, om köparen visar att dröjsmålet beror på lag, avbrott i den allmänna samfärdseln eller betalningsförmedlingen eller annat liknande hinder som köparen inte skäligen kunde förväntas ha räknat med vid köpet och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.

Flertalet av rekvisiten i denna regel liknar dem som upptas i 27 § första stycket av lagen, varför jag här hänvisar till kommentaren till 27 §. Se också strax nedan.

Genom att befrielsegrunden tas in i lagens bestämmelser om rätt till skadestånd åstadkoms den effekten att den normalt blir generellt tillämplig när köparen kräver skadestånd grundat på lagen.

I den förevarande paragrafens andra stycke första meningen finns en liknande regler beträffande köparens medverkan till köpet enligt 50 § punkt 1 samt dennes mottagande eller hämtning av varan enligt. Här stadgas att säljaren har rätt till ersättning för den skada som han lider genom att köparen inte medverkar till köpet enligt 50 § 1 eller genom att köparen inte i rätt tid hämtar eller tar emot varan i fall då det framgår av avtalet eller omständigheterna att säljaren har ett särskilt intresse av att bli av med det som han har sålt.

I andra stycket andra meningen har intagits en befrielsegrund. Här stadgas att säljaren inte har rätt till ersättning, om köparen visar att det har funnits ett hinder av det slag som anges i 27 § första eller andra stycket för att medverka till köpet eller för att hämta eller ta emot varan.

I 27 § första stycket stadgas om den situationen att kontraktsbrottet beror på ett hinder utanför gäldenärens kontroll som han inte skäligen kunde förväntas ha räknat med vid köpet och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.

I 27 § andra stycket stadgas om det fallet att kontraktsbrottet beror på någon som gäldenären har anlitat för att helt eller delvis fullgöra köpet. I detta fall är gäldenären fri från skadeståndsskyldighet endast om också den som han har anlitat skulle vara fri enligt den nyssnämnda regeln i första stycket. Detsamma gäller enligt nämnda lagrum om dröjsmålet beror på en leverantör som säljaren har anlitat eller någon annan i tidigare säljled. Det är tveksamt om denna sistnämnda regel har någon motsvarighet när det gäller betalning.

Genom att befrielsegrunden tas in i lagens bestämmelser om rätt till skadestånd åstadkoms den effekten att den normalt blir generellt tillämplig när köparen kräver skadestånd grundat på lagen.

tredje stycket finns en regel som begränsar omfattningen av säljarens skadestånd.

Rätten till skadestånd på grund av kontraktsbrott omfattar typiskt sett, och traditionellt även vid köp, hela det så kallade positiva kontraktsintresset. Det innebär att borgenären har rätt att bli försatt i samma situation, ekonomiskt sett, som om gäldenären korrekt hade fullgjort sina prestationer i enlighet med avtalet.

I 1990 års köplag har emellertid införts en något svårtillämpad distinktion  mellan direkta och indirekta förluster. Om denna finns regler i lagens 67 §. Principen i lagen är att ett kontraktsbrott i sig endast ger rätt till ersättning för direkt förlust. För att ersättning skall utgå för indirekt förlust erfordras ett tillkommande rättsfaktum, såsom vårdslöshet på gäldenärens sida.

I tredje stycket av förevarande paragraf stadgas i enlighet med denna princip, att enligt första och andra styckena inte utgår ersättning för sådan indirekt förlust som avses i 67 § andra stycket.

Fjärde stycket anger förutsättningen för att ersättning skall utgå för hela det positiva kontraktsintresset, dvs även för indirekt förlust. Här stadgas nämligen att säljarens alltid har rätt till ersättning, om dröjsmålet eller förlusten beror på försummelse på köparen sida.

 

Läs mer om köprätt i författarens bok Köprätt enligt 1990 års köplag, en gedigen handbok i köprätt om cirka 500 sidor!

Köprätt

Besök även vår huvudsida Affärsjuridik – tjänster och information.